Mamma sover just nu och det är tyst i lägenheten. Den här tystnaden är ovan. Förut hörde man pappas syrgas maskin som lät eller data stolen när han rörde sig i den. Men nu är det tyst. Jag och pappa brukade sitta och snacka om allt och inget när mamma gick och sov tidigare än oss. 
 
Den där smärtan av saknad är där i bröstet hela tiden. Även fast jag kan skratta och leva på så är smärtan där. Tankarna av orättvisa är också där hela tiden. Fan vad ont det gör. Vad jag bara vill spola tillbaka tiden för att få prata med pappa igen, slippa känna den här saknaden och smärtan.. 😢
 

Kommentera

Publiceras ej