Igår så läste jag en artikel som handlade om tjej som hade mist sin pojkvän. Hon skrev om att folk inte ska vara rädda om att prata om döden, om att fråga istället för att bara vara tysta. 
 
Och jag känner så väl igen mig i det hon skriver. Det var många som hörde av sig till mig när pappa precis gått bort, ett par vänner som sa att jag kunde ringa. Men jag ringde aldrig, jag har haft för mycket i mitt huvud men tycker nästan att det känns lite dåligt att dom aldrig ringde heller. Att imorgon har det gått sex veckor sedan min pappa gick bort och en del av dom som jag ansåg vara mina vänner har inte ens ringt mig. 
 
I artikeln så skrev den här tjejen om att hon tyckte det var skönt när folk vågade fråga, vad hände? Hur mår du? Och att hon kände att folk ibland kunde vara rädda för att ställa just dom frågorna just för att dom var rädda att hon skulle bli ledsen. Medans hon kände att hon var ju ledsen, det hade inte gjort henne något om hon blivit ledsen av frågorna, hon kände att hon nästan behövde frågorna.
 
Jag vet att det är svårt för folk runt omkring "vad ska man säga?" "Ska man säga något?" Men nu när jag har smält en del så kan jag säga att säg hellre någonting, än ingenting. För då vet man att den bryr sig. Det absolut värsta vi fått höra efter pappas bortgång är "det var kanske bäst så för han var ju så sjuk" säg aldrig så till någon som precis förlorat någon. Aldrig. För när man står där med tårarna som bränner i ögonen och man känner sig helt tom, samtidigt som man bär på en obeskrivlig smärta så vill man inte höra att det "kanske var bäst". För det var inte det bästa.
 
Tjejen i artikeln skrev också om att folk liv går ju vidare såklart och hon kände att folk undvek att prata om hennes kille och för henne så kändes det nästan som om han glömdes bort, som om hennes smärta glömdes bort av henne vänner.
Jag känner precis som tjejen i artikeln, våga fråga. Våga visa att du är där, för det är precis det man behöver. Kanske det är just den där dagen du frågar  "hur mår du?" Som det Verkligen behövs och det kanske är just den dagen som man behöver få berätta hur man mår.
 
 
 

Kommentera

Publiceras ej