Idag är det ett år sedan den mest smärtsamma dag i mitt liv skjedde. I min historia så kommer det alltid att finnas ett "När pappa levde" och "Efter att pappa hade dött". Ibland är det som om jag hör pappas röst i vissa situationer, typ som om jag vet exakt vad han skulle säga om saker och ting, det där hoppas jag att jag alltid kommer bära med mig. 

Jag undrar så mycket vart han är nu, jag tror inte på att om man dör så tar det bara slut, det är alldeles för sorligt. Han är någonstans och en dag kommer vi att ses igen på andra sidan! ❤ 

Det jobbiga i det här sörjandet är att jag känner att jag behövt göra det på egen hand, med inte så mycket stöd ifrån vänner.. Två av mina dåvarandra "närmaste" vännerna, mista jag all kontakt med mitt i sörje tiden, då när jag hade behövt de som mest. Det är inte många som frågar något, för de kanske inte vet vad de ska säga... det är många gånger, speciellt på nätterna som jag behöver gå och sätta mig i soffan, låta tårarna rinna och bara tänka igenom allt. I början gick jag ofta bort till en kyrkogård här i närheten, lyssnade på begravnings musiken och grät, vet inte varför men det hjälpte mig lite.

Jag kommer alltid att sörja pappa, jag kommer alltid att sakna pappa, men på något sätt så lär man sig leva vidare, men smärtan finns alltid där. Vissa saker som jag gjort under detta år så har jag tänkt att nu skulle pappa varit stolt över mig och precis så tänker jag fortsätta, så han kan vara stolt över mig fast han är i himlen! ❤ 


 

Kommentera

Publiceras ej