Idag på jobb så kom det som en våg av känslor. Kom och tänka på att pappa inte vet vad jag jobbar med. Så mycket händer och kommer att hända i mitt liv som min pappa inte kommer få veta. Det gör ont att tänka på.

Pratade med en vän för ett tag sen, hon har också förlorat en familjemedlem. Vi förstår varandra samtidigt som vi inte har en aning om hur vi har det.

En sak jag har kommit fram till under min sorgetid är att bara för att det ser ut som att allt är okej, så är det kanske inte det. Fråga, våga fråga. Sitt inte på avstånd och känn att det blir obekvämt att prata om det. Ingen frågade mig, det fanns ett par vänner som kunde fråga sådär precis i starten hur det var med mig, men sen stoppa det, jag tror att folk tror att allt är okej bara för det ser ut som det. Jag är väldigt ledsen över att mina vänner inte ringde, kom på besök eller bara fanns där för mig, visade att dom var beredda på att lyssna på det "obekväma samtalet", trösta mig när jag behövde gråta ut.. jag känner att jag har gått igenom det här sörjandet ensam och det har varit tufft.

Men är det en sak jag har lärt mig senaste året så är det att alltid fråga folk hur dom har det, spec när dom har förlorat någon. Börjar personen i fråga att gråta, så blir inte jag obekväm, jag kanske gråter med den till och med, men jag kommer alltid att våga ha "obekväma samtal" med människor som går igenom något svårt, jag hade önskat så mycket att någon hade vågat haft det med mig. 

Många på nya jobbet frågar om min kordinat tatuering, jag berättar då om pappa och den lilla stunden som jag får tillfälle att prata om det, prata om pappa är liksom viktig för mig på något sätt. För när ingen någonsin frågar, så säger jag inte heller något och då tror man nog att det är okej.

Jag har tänkt så 

Kommentera

Publiceras ej